Djur & Natur

Får man sörja ett träd?

Det som inte fick hända inträffade. I mitt huvud var det fullkomligt ologiskt – men de högg ned det enda träd som finns, nej fanns, längs gatan utanför vår balkong i Årsta. Det var den björken som vackra kråkor satt i och tyngde ned grenarna på ett sätt som fick mig att le varje dag. Det var det trädet som var otroligt vackert förra sensommaren då vi flyttade in, och när vintern kom pratade vi om hur mycket vi såg fram emot nästa blomning. Denna sommar skulle bli den första hela sommaren då vi skulle njuta av vår vackra utsikt, som trots sitt läge bland hus och tvärbanor fick en otroligt fin inramning av denna höga präktiga björk. Varje dag har trädet gett mig en liten glimt av naturen, skänkt mig glädje som inte kan köpas i pengar eller beskrivas i ord. Ibland känner jag mig nästan fånig över att jag älskar naturen så mycket, men jag vet att jag inte är fånig. Människan härstammar från naturen, det är där vi hör hemma. Vi behöver den! Det finns en anledning till att människor ger sig ut på utflykter i skogen, åker iväg till sitt sommarställe på landet och tycker det är häftigt med naturreservat och orörda naturplatser. Men denna anledning verkar medverkande i detta byggprojekt totalt ha glömt bort, eller totalt skitit i. De bygger nya hus, men långt ifrån var detta träd stod. Hur kan man hugga ned den enda grönska som faktiskt skiljer husen åt litegrann så att bostäderna känns mindre packade intill varandra? Varför frågar dom inte de boende om deras åsikt? Var de verkligen tvungna att hugga ned det, eller var det några superbittra naturhatande typer till grannar som ville ha det nedhugget? Egentligen stuntar jag i vilket, min ilska slutar inte, och nu är det ändå försent. Trädet är borta.

Detta är förmodligen vardagsmat i en storstad som Stockholm, och egentligen överallt där vi har samhällen. Jag borde ha varit förberedd på detta, jag vet. Och jag försöker inte tycka synd om mig själv, men jag måste bara få ventilera min besvikelse. Får man sörja ett träd? Jag får hoppas på det, för det är exakt vad jag gör nu. Somliga tycker nog att det “bara är ett träd”, inte en skog, och att en stad är en stad och där är växtlighet bara i vägen för den moderna människan. För mig är växterna och djuren (även i liten skala) ett tecken på att det fortfarande finns gott, att vi inte glömt det vi ständigt tar för givet – vår planet.

Björken är nu bara en stubbe, men jag kommer minnas den som ett träd, i full cellulosasprakande grön blomning. En fröjd för ögat och en viloplats för fåglarna.

17 Kommentarer
Dyk i livets djup, Psykisk hälsa

Våga Flyga

Nu ändrar mitt tåg riktning! Det är bestämt – jag ska inte fortsätta det liv jag hade innan sommaren.
Och plötsligt var det som om jag vore 100 kg lättare (jo, jag väger mindre än 100kg, så ja, det känns som att jag flyger)!

IMG_20160802_204723

Gröna Lund igår. Flygande känsla i slänggungan. Sommar i Stockholm.

 

Mitt liv har bara blivit bättre de senaste åren. Jag har hittat en äkta passion för veganismen, miljöfrågor, blivit rik i vänskapsband samt hittat kärleken. Men det har hela tiden känts som att något saknas, som om tåget hamnat på spåret bredvid och börjat gå åt ett håll som inte matchar min bild av destinationen.
Visst, jag är en vetgirig person, och nyfiken. Så varför inte bli sjukhusfysiker och samtidigt ta examen som civilingenjör i Teknisk fysik? Detta hade kunnat vara min väg och den vägen har varit i mitt sikte i två år på programmet. Jag tror att jag hade trivts med jobbet. Det hade varit spännande och stimulerande. När teknik möter människa och man kan vara skillnaden mellan liv och död, då kan man inte vara annat än nöjd med jobbet.
Kruxet är att jag har SÅ många andra intressen. Sådana intressen som jag bara MÅSTE ha tid med för att kunna må bra. Och det är där ekvationen inte går ihop. Programmet jag läst kräver mycket engagemang och allt det andra i livet måste ha mindre prioritet. Till slut hade jag dessvärre varken tid eller ork att teckna och måla, skriva låtar, sjunga och allt det andra som är så härligt. Familj och vänner blev tyvärr inte heller prioriterade. När man gör fel sak i livet då blir man utbränd eller deprimerad, kanske till och med isolerad, oavsett om det är på deltid eller heltid. Om själen vill något annat, då spelar det faktiskt ingen roll om man lämpar dig för det man gör, om målet är fantastiskt eller inte. Då måste man släppa taget, och våga flyga!

Våga-flyga

 

Så nu gör jag det, jag hoppar ut i det okända, ut för klippavsatsen! Jag flyttar till Stockholm och blir sambo med min kärlek. Börjar på nytt. Det känns fräscht! Jag har ingen aning om vad som kommer hända, vad jag kommer jobba med eller studera. Kanske startar jag eget företag? Just nu är jag nöjd i ovissheten, så lycklig över att jag lyssnat till hjärtats röst och inte samhällets oskrivna regler för vad man som människa ska åstadkomma. Tack till vänner och familj som stått vid min sida och hjälpt mig att våga.

5 796 Kommentarer
Böcker, filmer & kultur, Livet som Vegan

Barnsligt förtjust i prinsess-sagor

Cinderella

Såg häromkvällen filmen Cinderella som kom ut 2015. Om jag var extra emotionell just då vet jag ärligt talat inte, men efter filmen satt jag och småsnyftade för mig själv. Nu i efterhand kan jag tycka att jag var lite fånig, men å andra sidan är jag faktiskt glad att en film lyckats beröra mig. Tyvärr har jag stött på alldeles för mycket dålig film på senaste tiden. Det blir ingen recension här, nej ha inga förväntningar. Jag ska bara i korta drag försöka sätta ord på vad det var jag kände.

 

Det som direkt kommer till min tanke är närvaron av godhetkärlek, medmänsklighet i samexistens med dess raka motsatser, ondska, hat, svartsjuka.  Alla filmer har väl de här inslagen kanske du tänker nu. Jo, så är det. Men i den här filmen tycker jag att man har porträtterat elementen på ett mycket tydligt och talande sätt, inga krafter sparade på att få fram budskapet, något som kanske är typiskt sagor i o för sig. Jag antar att det är därför jag gillar sagor. Speciellt gillar jag prinsessor. När jag var liten och fick frågan om vad jag ville bli när jag blir stor så tyckte jag att det var jobbigt att svara. Alla andra ville bli läkare och astronauter, poliser och lärare. I smyg ville jag bli prinsessa. Jag höll det oftast för mig själv, jag menar vem kan på allvar tro att man kan bli prinsessa? Även en liten tjej kan inte vara så naiv. Saken är den att jag aldrig trott att jag ska bli det, åtminstone inte i den bemärkelsen att representera eller styra ett land.  Ordet prinsessa betyder så många andra saker för mig.

 

Prinsessan i den här filmen, Askungen, hon är otroligt kärleksfull. Som vegan reagerar jag kanske extra starkt på att hon är så otroligt vänlig och omtänksam mot djuren. De är hennes vänner, och hon förminskar dem inte. Jag tror att det här kanske är den främsta orsaken till mina filmtårar. Varje dag möts man av så mycket motstånd från sin omgivning. Att bli vegan var en av de absolut bästa saker jag någonsin gjort i hela mitt liv, och det är något jag vet att jag aldrig kommer ge upp, det är så självklart. Men samhället och människorna ser det absolut inte som en självklarhet, snarare som något extremt och ohälsosamt. Att bli konstant motarbetad tar på krafterna, och det är så otroligt skönt och befriande när man får sin vision och livsstil bejakad, som något positivt. Filmen är befriade på många sätt för mig, kanske inte vegan-vänlig rakt igenom, men mycket mer än de flesta andra filmer. Jag vill också kunna sjunga och prata med djuren. Det skulle vara en ”dream come true” 🙂

Crown_Stockholm_Sweden

Namnet Sara betyder bland annat prinsessa. Det får duga för mig. Och att upprepa mantrat ”Let me adjust my crown and get my day started”  så många gånger att det till slut växer ut en krona på mitt huvud.

2 Kommentarer