Djur & Natur

Får man sörja ett träd?

Det som inte fick hända inträffade. I mitt huvud var det fullkomligt ologiskt – men de högg ned det enda träd som finns, nej fanns, längs gatan utanför vår balkong i Årsta. Det var den björken som vackra kråkor satt i och tyngde ned grenarna på ett sätt som fick mig att le varje dag. Det var det trädet som var otroligt vackert förra sensommaren då vi flyttade in, och när vintern kom pratade vi om hur mycket vi såg fram emot nästa blomning. Denna sommar skulle bli den första hela sommaren då vi skulle njuta av vår vackra utsikt, som trots sitt läge bland hus och tvärbanor fick en otroligt fin inramning av denna höga präktiga björk. Varje dag har trädet gett mig en liten glimt av naturen, skänkt mig glädje som inte kan köpas i pengar eller beskrivas i ord. Ibland känner jag mig nästan fånig över att jag älskar naturen så mycket, men jag vet att jag inte är fånig. Människan härstammar från naturen, det är där vi hör hemma. Vi behöver den! Det finns en anledning till att människor ger sig ut på utflykter i skogen, åker iväg till sitt sommarställe på landet och tycker det är häftigt med naturreservat och orörda naturplatser. Men denna anledning verkar medverkande i detta byggprojekt totalt ha glömt bort, eller totalt skitit i. De bygger nya hus, men långt ifrån var detta träd stod. Hur kan man hugga ned den enda grönska som faktiskt skiljer husen åt litegrann så att bostäderna känns mindre packade intill varandra? Varför frågar dom inte de boende om deras åsikt? Var de verkligen tvungna att hugga ned det, eller var det några superbittra naturhatande typer till grannar som ville ha det nedhugget? Egentligen stuntar jag i vilket, min ilska slutar inte, och nu är det ändå försent. Trädet är borta.

Detta är förmodligen vardagsmat i en storstad som Stockholm, och egentligen överallt där vi har samhällen. Jag borde ha varit förberedd på detta, jag vet. Och jag försöker inte tycka synd om mig själv, men jag måste bara få ventilera min besvikelse. Får man sörja ett träd? Jag får hoppas på det, för det är exakt vad jag gör nu. Somliga tycker nog att det “bara är ett träd”, inte en skog, och att en stad är en stad och där är växtlighet bara i vägen för den moderna människan. För mig är växterna och djuren (även i liten skala) ett tecken på att det fortfarande finns gott, att vi inte glömt det vi ständigt tar för givet – vår planet.

Björken är nu bara en stubbe, men jag kommer minnas den som ett träd, i full cellulosasprakande grön blomning. En fröjd för ögat och en viloplats för fåglarna.

17 Kommentarer